Utdrag från inledningen

 Här är en inledning från en novell som är på gång, texten kommer säkert att omarbetas och namn ska läggas till. Tanken är att historien om vad som hänt tidigare gradvis växer fram som minnen varvat med aktuella upplevelser ett år efter det som hänt.

———————————————————————————————

-Det är någon vid dörren, viskade en röst bakom honom. Hon tryckte sig mot hans rygg och det var helt tyst, det enda som hördes var den lugna andhämtningen av barnen som sov på sina madrasser. De såg handtaget på dörren tryckas ner sakta i botten och ett svagt ryck, nästa gång trycktes det ner våldsammare med en metallisk klang som resultat.

-Är det låst? Hördes en svag röst utanför. Fan vad jag fryser, jag tror det är något fel med min ena fot jag kan liksom inte lyfta den längre.

-Ja , svarade en annan.

-Men jag är säker på att jag hörde något där inne, känner du inte röklukten? Den är starkare här de måste ha eldat nyligen.

-Men hur ska vi ta oss in då? Fönstren är förspikade och dörren…. schhh, hörde du?

– Det kom innifrån, backa, backa!

Han hade bestämt sig, det var ingen mening med att försöka låtsas att det var tomt i huset längre. Det verkade bara vara de två där ute.

-Det finns inget för er här att hämta, vi har inget. Låt oss vara ifred och försvinn. Han tyckte att rösten bar rätt bra iallafall.

– Har ni mat? Vi måste få mat! Det var dagar sedan vi åt något annat än snö, ni kan inte stänga oss ute här, vi fryser ihjäl, vi har kvinnor och barn här ute!

– Ni får gå någon annanstans.

– Vi har redan kollat alla de andra husen och det finns inget i dem och de är helt sönderslagna, nu öppnar ni, annars…

Nu hade flera röster börjat höras utanför, barnen rörde sig oroligt i sömnen. Det var svårt att höra vad de sa, allt blandades med vinden som börjat tillta igen.

– Finns  det mat därinne…

– Varför öppnar de inte

– Fan ta dem, vi…  *mummel* vi är fler än …  *mummel*

– Kom igen… vår enda…

Något träffade brädorna över fönstret med en hög smäll, men glaset höll. Barnen vaknade och började gråta, någon viskar lugnande till dem. Ytterligare en smäll på samma fönster och ett av glasen spricker, samtidigt en duns mot dörren av något tungt. Kylan sprider sig snabbt via det trasiga fönstret, flera skriker, de där inne av skräck och de utanför av något som låter som upphetsning. En till krash mot brädorna och ytterligare ett glas splittras, vid dörren hörs ett knakande som om någon försöker bända upp den.

-Fan,  säger han överväldigad av känslor, först förtvivlan och rädsla men därefter något som bara kan beskrivas som en rå primitiv beskyddarinstinkt som tränger undan allt annat.

Tankarna fokuseras till ”skydda dina egna”.

-Håll för öronen ropar han och osäkrar geväret.

Han siktar ut genom det trasiga fönstret, tvekar en sekund och trycker av.

Han sätter sig upp i sängen, kallsvettig och något som känns som andnöd, han söker förvirrat omkring sig som om han tappat något i ett par sekunder tills han får ordning på tankarna.

Det är mörkt i stugan, dagsljus sipprar in genom springorna i fönsterluckorna men lyckas inte lysa upp mer än gardinerna innanför. Ett svagt knastrande från spisen i köket lugnar nerverna och han sjunker tillbaka ner på kudden igen, han lyssnar till andhämtningen från de andra som  sover tungt fortfarande. Tänk att det gått ett år sedan den kvällen och ändå kan han minnas alla detaljer, glaset på golvet, kölden på händerna och hur öronen ringt efter det första skottet. Det var många veckor sedan han drömt, vad han kom ihåg åtminstone men han visste att känslan av obehag skulle vara med honom resten av dagen.

Han sätter sig upp och uppfattar en snabb rörelse i bortre änden av stugan, det är Jack som vaknat och nu väntar spänt på att få släppas ut. Jack är en Jack-Russel hane som de hittade på vandringen hit, halvt ihjälfrusen och man kunde se så gott som hela skelettet under huden på honom. När han plockat upp honom och stoppat honom innanför jackan hade hunden slickat honom på handen och somnat innan han stängde dragkedjan. De hade inga större förhoppningar om att hunden skulle klara sig men här var han fortfarande, nu såg man istället musklerna under huden och ett par pigga ögon som tittade tillbaka.

4 reaktioner på ”Utdrag från inledningen

  1. Klassiskt dilemma, kamp eller flykt.
    Trevlig start, personligen är jag svag för upplägget ”att man minns tillbaka” 🙂 Kört hårt!

  2. Jäkligt spännande inledning, sätter igång tankarna! Hur skulle man själv gjort, släppa in och dela med sej eller jaga iväg ”inkräktarna”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.